Att släppa taget

Det svåraste som finns är att släppa taget om sådant man har hållit på och vårdat och pysslat med i åratal. Att släppa taget om sina barn är till exempel förenat med en stor portion ångest och rädsla. Eller - som i det här fallet - ett manus till en skönlitterär bok. Det är inte för inte som man kallar sina livsprojekt för "baby" och liknande.

Jo, nu är alltså texten inlämnad för - troligtvis - sista gången och jag kommer inte att få lägga vantarna på den igen. Från och med nu lever den sitt eget liv och jag har ingen möjlighet att påverka.
- Och vad händer nu?
- Jag har ingen aning!
- Vad blir nästa steg?
- Inte den blekaste!
- Är inte det lite läskigt?
- Jo, otäckt som f-n!

Att klicka på skicka när jag gått igenom korret var lite som att släppa taget om räcket och låta mig falla när jag en gång i tiden hoppade - mitt livs enda - bungyjump. Hisnande otäckt men också skrämmande härligt. Skräck och lättnad i en kväljande förening.

Men nästa steg då, vad blir det?
Mjae, vi får väl se. Jag har skrivit ett mejl till förlaget och bett om en planering inför hösten. Jag är inte ute efter några exakta datum och klockslag, bara mellan tummen och pekfingret. Både för att tillfredsställa min fåfänga (jomenvisst!) och för att jag de facto tillbringar en stor del av året på en varmare plats på jorden. Det vore liksom lite trevligt att kunna vara med när det ska tas foto för baksidestexten, eller hur? Eller gör man kanske inte sådant längre? 

Ja, vad vet jag? Jag är som en nyfödd kattunge numera! Jag har INGEN ANING om någonting och jag måste erkänna att det är ganska trevligt.

Och annars då?
Jo, annars har det börjat röra på sig i bakhuvudet igen. I rena förskräckelsen inför det här oväntade att jag ska bli utgiven, har min skrivlust sinat totalt under våren och försommaren. Men nu så! Nu händer det saker igen!