Inget är som väntans tider

I oktober drog vi - dvs. jag och mina skrivande vänner Maria och Kristin - igång ett novellprojekt. Vi satte betinget en novell i månaden, med målsättningen att göra klart den sista texten i april och i samband med det sammanstråla i Florens för att läsa igenom, kommentera, grubbla över avslut etc.

Nu är texterna klara, Florensmötet historia - och vi har även lagt ihop resultatet av våra mödor och skickat ut till vänner och bekanta för provläsning. Spänningen är olidlig, men den allt överskuggande känslan är ändå den av Prestation. Vi har gjort det vi sa att vi skulle och egentligen räcker den känslan ganska långt. Även om ingen bryr sig om slutresultatet - mer än vi själva - så har vi satt upp ett mål och nått ända fram.

Det återstår självklart en hel del arbete. Inte minst att hitta ett bokförlag, eller kanske en alternativ publiceringsform. Men vad som än händer framöver, så har vi ändå lyckats med något som vi aldrig har gjort förut. Känns rätt gött!

Hjärnsläpp i världsklass?

Melodifestival i helgen. Eller Eurovision Song Contest, ESC, som det numera kallas. Vi satt bänkade - jag och min bror med familjer samt lite vänner. Smörgåstårta inmundigades och bubblet flödade. Uppladdningen följde konstens alla regler, mao.
Efteråt kunde vi - gravt sömndruckna - konstatera att rätt låt troligtvis vann. Få av oss hade orkat lyssna sig igenom alla låtar, så vi fick lita på övriga européers samlade omdöme.

Dagen efter körde Sveriges Television en tillbakablick på svenska Melodifestivalen från 1974, och jag och maken blev sittande med gapande munnar. Jämförelsen med Malmöproduktionen från kvällen före var häpnadsväckande och direkt komisk, inte bara när det gällde det rent tekniska. Blingbling- och glamournivån 1974 var obefintlig - med ABBA som enda undantaget. Kläderna hör samtliga - utom ABBA:s - hemma på något slags skämslista och låtarna har troligtvis - också med ABBA som enda undantaget - aldrig hörts igen, vare sig på radio eller annorstädes. Men en låt stack ut - och inte på grund av sin kvalitet. En "icke sjungbar" text framfördes - trots det - av Göran Fristorp. En liten visa om en cykel och en svunnen kärlek som avslutas med den förvånande strofen: "Jag tänker på dig varje gång mina rakblad tar slut". Vem skrev? Georg Riedel!