Det finns en komiker som heter enligt rubriken ovan. I ett Instagraminlägg berättar hon om sin ankomst till Stockholm, om en förvirrad tid och om djärva livsval. Och så ber hon läsarna att berätta om något galet de har gjort. Det fick mig att minnas, som en blixt från klar himmel ...
Förvirrad tid och djärva livsval? Jojo ... Vid inte mindre än tre tillfällen har jag sagt upp mig på stående fot. Uppsägningstid: ca. 10 sekunder.
Okej, här finns det grogrund för en del fördomar, hinner jag tänka nu - innan jag inser att det kanske inte alls handlar om fördomar, utan om sanningar. Ja, jag var oansvarig! Ja, jag var (extremt) impulsiv! Och ja, jag hade (djävligt) kort stubin! Men samtidigt ...
Har jag någonsin ångrat mig? Nej, faktiskt inte, inte en dag!
Ta det första tillfället, som exempel: Jag var anställd vid Statens Järnvägar, arbetsplatsen var förlagd till områdesexpeditionen i den lilla staden A (ett nergånget kontor högst upp i stationshuset). Jag hade trevliga arbetskamrater, ett inte särskilt krävande jobb samt usel lön. Jag hade fått ett muntligt löfte (ja, jag vet att de inte är mycket värda!) om att så snart områdesexpeditionen omorganiserats (inom kort), fanns det en öppning för mig och min nyligen avslutade utbildning inom marknadskommunikation.
Så döm om min förvåning när den nya organisationen offentliggjordes och den där öppningen effektivt hade tillslutits av människor som absolut inte hade någon utbildning i ämnet marknads-någontingöverhuvudtaget! När jag ställde chefen mot väggen ryckte han bara på axlarna och sa att jag inte hade fått något skriftligt löfte.
Jag fattade mitt beslut på mindre än en sekund. Och visst, det kan låta som en överreaktion men ... bear with me! Jag gick in på mitt kontor, satte ett papper i skrivmaskinen (jodå, det här är så länge sedan!) och hasplade snabbt ur mig en uppsägning. Dansade in på chefens kontor, kastade papperet på skrivbordet och dansade ut igen, med gubbens röst ringande i öronen: "Hörrudu, du kan inte göra så här! Kom tillbaka!"
Nej, jag kom aldrig tillbaka. Jag satte inte min fot på det där kontoret igen och något år senare flyttade jag från den södra änden av Sverige till Stockholm, där jag påbörjade ett nytt liv. Fast då hade jag redan hunnit genomföra ännu ett liknande stunt - men det är en annan historia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar