Som översättare är det självklart viktigt att jag skriver "rätt". Stavar rätt, använder de grammatikregler som finns och låter mig uppdateras om allehanda nyheter på språkområdet. För det händer saker, språk är inte statiskt, inte ettor och nollor. Det dyker ständigt upp nya ord, nya stavningar och nya regler. Och när det gäller grammatiska regler handlar det ofta om uppmjukningar och förenklingar och det är ganska trevligt. Det känns till exempel logiskt att de gamla kommateringsreglerna, som var rätt klumpiga, numera har lättats upp. Jag har inga problem med det. Jag har aldrig varit något fan av regler över huvud taget, även om jag fortfarande tycker att en text bör göras så läsbar som möjligt om nu läsbarheten är önskvärd. Annars bryr jag mig faktiskt inte så mycket. Kommatecken, semikolon, punkt, ny rad, nytt stycke och andra hjälpmedel ska användas för att underlätta läsning och är absolut inga självändamål.
(Jag använder bilden för att semikolonet är snyggt och inte för att göra narr av de som skriver semikolon på sina kroppar.)
Nå, det där är en sak. En helt annan sak är de felskrivningar, felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel och liknande som faktiskt emellanåt förgyller vår tillvaro med sin inneboende tokighet. Därför blir jag väldigt lycklig och liksom varm i hjärtat av exempelvis mina egna felskrivningar (förutsatt att jag hittar dem och kan korrigera dem innan det är dags för leverans av ett jobb). Som alldeles nyss när högerhanden hade hamnat ett snäpp för långt åt vänster på tangentbordet och "gränssnittet" blev en "grönsnutt". Tänk vad sånt gör mig glad!
Jaja, lite roar de enfaldiga sägs det ju ... Jag bjuder väl på det. Gladelig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar