Illasinnade %¤#!#¤ kunder!

Vad ska man med kunder till? Egentligen? Vore det inte bättre om vi översättare själva bestämde vad som skulle översättas, och sedan skickade ut översättningarna med faktura till hugade spekulanter. Snabbt och effektivt. Inga mejlkontakter eller, hemska tanke, personliga sådana. Därmed kunde vi översättare få sitta på våra små loft och odla vår sociala fobi i lugn och ro!



Jaja, vad är en bal på slottet. Det är väl i allsin dar bara att hugga i och jobba då. Men när kunderna medvetet (?) motarbetar oss och i stort sett omöjliggör en planering av arbetet, var ska man ta vägen då, med sin ångest och sitt skägg i brevlådan?

Igår läste maken i blaskan att idrottsmän ska få en egen psykmottagning (ja, eller något ditåt). För att bearbeta sin prestationsångest och omgivningens hårda krav, sannolikt. Jaha! Och vi översättare då? Är det NÅGON i det här samhället som har fler orimliga krav på sig än vi?



Vi ska:

Översätta texter och leverera dem i förrgår.

Översätta texter från ett språk som är skrivet av någon som inte kan det språket. Alls. Och översättningen får inte skilja sig från originalet, men den ska vara snygg, begriplig och hålla nivån "god svenska".

Översätta texter till ett pris som, när priserna faller, innebär att översättningsbyrån inte behöver tappa sin marginal.

Översätta texter som är sönderhackade i småbitar och där du ibland inte ser produkten/ärendet och inte kan ändra den "sparade" gamla texten, som sedan ska varvas med de nya meningar du bidrar med till materialet.

Moment 22, någon? Hmm, kanske dags att gå och rulla de där Sten Sture-chokladbollarna som man tydligen har tillstånd att äta idag.