"Har du bokat biljett?" frågade han.
"Jaa då!" svarade hon och kollade förstulet i appen. Och visst, där låg ju biljetten. Ett datum, ett klockslag, ett flightnummer. Allt under kontroll alltså. Inte för att hon riktigt kom ihåg att hon hade bokat någon biljett, men eftersom där nu fanns en så ...
I två månader sa hon att "Jag reser den där dagen! Med fakiren, tidigt som f-n!", fullt övertygad om att det var så det var.
Men när natten föll kvällen före avresan drabbades hon - jag! - av eftertankar, eller om det möjligen var förtankar. Inga mail, inga mess - inte ett ljud om att det är dags att checka in - och således hade jag inte checkat in. Jag hämtade mobilen och kollade appen. Jodå, där låg biljetten! Jag kollade och dubbelkollade, men det gick inte att checka in! Varför?
Det tog en stund, men framåt småtimmarna stod fakta klart: jag hade inte alls bokat någon biljett. Det som syntes i appen var en gammal, oanvänd biljett som låg kvar och skramlade - eftersom den ju var oanvänd. Om jag hade tittat närmare hade jag sett att datum och veckodag antydde att något inte stämde. Tyvärr skriver inte SAS in årtal i sina biljetter. Det kanske vore en bra idé annars?
Ett par timmar innan min beställda taxi skulle dyka upp för att ta mig till morgonplanet, lyckades maken (gud välsigne honom! själv satt jag och svor och bankade en stekpanna i mitt huvud) hitta ett annat plan. Ett som gick ännu tidigare (überfakiren?)! Paniken slog förstås till med full kraft, som den ibland gör när man känner att man inte har koll. Ingen mening att sova, alltså. Upp, duscha, boka om taxin, äta en klementin, samla ihop det sista av packningen och så ut.
Taxichauffören var en märkvärdig typ. Pratade i trehundra knyck (kl. halv fyra på morgonen!!) men körde ungefär hälften så fort som övriga trafikanter. När vi anlände till Arlanda fick han ingen dricks, trots att han fiskade efter det.
Försökte skriva ut en bagtag men fick en trasig maskin som slukade min tag. Bad om hjälp och fick till slut en tag - samtidigt som jag började känna ett vagt obehag. Är det kanske inte alls meningen att jag ska åka idag?
Äsch, jag tror inte på skrock och onda aningar ... Seglade igenom säkerhetskontrollen och slog mig ner vid gaten med en kvart till godo. Tja, att sedan mina brusreducerande hörlurar plötsligt inte ville samarbeta och jag var tvungen att - hela vägen - lyssna till en liten, stackars människa som inte alls ville flyga, det är ju smällar man får ta här i livet. Och till all lycka hade de klämt in maximalt antal personer i planet, vilket betydde att jag satt som i ett skruvstäd. Slapp alltså gå på toa, för paret jag delade säte med sov så sött att jag inte hade hjärta att börja stöka. Och när vi landade regnade det ...
Men deppar jag för det? Inte då! För när jag anlände till mitt kära Spanienhus sken solen och temperaturen satt stadigt förankrad runt 24-gradersstrecket. Då glömmer man raskt bort både frustration och självhat och sätter igång att njuta för fullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar