Att läsa eller inte läsa

När jag började första klass i Bråthults skola, någonstans i djupaste Småland, kunde 50 % av eleverna i min klass läsa redan vid skolstart. Å andra sidan var vi bara fyra elever i klassen ...



Bråthults skola var och är en mysig liten byskola. På min tid hade den världens minsta bibliotek, som egentligen bara var en ombyggd garderob och för mig som bokslukare innebar skolstarten något av en chock, eftersom eleverna i första klass inte förmodades låna böcker som var avsedda för mellanstadieelever etc. Man hade märkt hyllorna med klassbeteckningar och där placerades bara sådana böcker som ansågs lämpliga för respektive åldersgrupp.
Det var först efter idoga protester och veckor av sura miner som jag och den andra läsande förstagluttaren fick dispens att låna från de andra hyllorna.

Bråthults skola var en 1-6-skola med bara tre klassrum, dvs. vi var två klasser i varje sal. Det var nog tur det, eftersom den källarlokal 1-2:an hade tilldelats (bilden ovan visar en rejält uppfräschad version av skolan) var ganska kall på vintern. Vi fyra ettor hade troligen drabbats av köldskador om vi hade suttit ensamma.

Det fanns en uppenbar nackdel med att kunna läsa när skolan började. För klass 1 var första läsåret öronmärkt för läs- och skrivövningar och såvitt jag minns var det i princip bara det vi gjorde under det där första året. Detta eviga "ljudande", timme ut och timme in, ledde till en effektiv eliminering av min entusiasm inför skolstarten.

Mitt läsande innebar även ett smärre motflyt för min bror och våra kusiner. Innan jag lärde mig läsa brukade jag "läsa" böcker för de som kände sig hugade att lyssna. Det vill säga jag rabblade upp innehållet i boken ur minnet, vände blad och såg på det hela taget ut som om jag faktiskt läste. När jag sedan kände mig mogen att övergå till att läsa "på riktigt" blev det häftiga protester. Publiken ansåg att jag läste en aning för långsamt och bad mig "läsa som vanligt" igen, det vill säga återberätta storyn ur minnet. Denna mellanperiod var nog inte så lång, men jag minns den tydligt än idag. Frustrationen över att inte få visa hur duktig jag var med min cape och mitt svärd ledde till kniviga situationer och - vill jag minnas - mildare former av handgemäng. Tänk så det kan bli!