I morse, på morgonrundan, lyssnade jag som vanligt på musik. Idag föll valet på en spellista som är så gammal att jag inte längre har någon koll på exakt vad som gömmer sig i dess dammiga vrår. Därför blev jag rejält överraskad när en (förmodligen) saligen insomnad gammal hit spelades upp.
När jag nu hörde denna "oldie but goldie" i hörlurarna förflyttades jag till en helt annan plats, i en helt annan tid:
En disc jockey med håret klibbande i pannan arbetar - bokstavligen - i sitt anletes svett i dj-båset på danspalatset i min hembygd. Det är fredagskväll i en trång källarlokal där temperaturen får kondens att rinna utmed väggarna. Det är discokväll, komplett med stroboskopbelysning, glitterbollar och neonljus. Musiken dunkar, ljuset pulserar, blodet svallar och kropparna rör sig i takt med allt och ingenting. Och där, mitt i smeten kommer jag, banande mig fram till dj-båset för att informera om att jag vill lyssna på min låt. Disc jockeyn ser på mig, hissar upp ögonbrynen och nickar uppgivet. Okej då ...
Och han spelar min låt. Visserligen motvilligt men det handlar inte nödvändigtvis om att han tycker illa om vare sig mig eller låten, bara att det är en konstig önskan just där och då. De flesta andra önskningar inriktar sig nämligen på dunkande, pulserande discomusik och inte ... det här!
Jag är lycklig, dansar, blundar och sjunger med. När låten är slut fortsätter kvällen som vanligt, men jag har fått min "quick fix". Disc jockeyn himlar med ögonen och vet att nästa gång han spelar här, i den här lokalen, kommer jag att önska samma sak igen. Och han kommer att spela, för att han är snäll. Och en kväll, kanske något år senare, ger han mig singeln - med en dedikation från honom.
Först efteråt insåg jag att disc jockeyn måste varit väldigt trött på både mig och låten. Och att han förmodligen tyckte att jag var en första klassens nörd!
Ja, allt det där ramlade över mig i morse när jag hörde låten. Och plötsligt kom jag ihåg skivan, som numera ligger i en flyttkartong på vinden, enär jag inte längre nyttjar vinylspelare.
Och fingrarna letade sig omedvetet till telefonen, där jag knappade in "dj demse" och tryckte på Enter. Bara för att jag var nyfiken. Spelar han fortfarande ibland, kanske? Nej, det visar sig att DJ Demse, vars musikmixar jag dansat till otaliga gånger i bland annat Baldershage i Häradsbäck utanför Älmhult, gick bort förra året. Men han finns kvar i mitt minne, eftersom han var den ende disc jockeyn som alltid hade min skiva med sig.
Låten? Alltså, jag skäms kanske lite för att erkänna det, men det var Neil Diamond och Desirée. En ganska tråkig historia och absolut inte Diamonds bästa, men som jag älskade den en gång i tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar