Att skriva bok är att tigga om att bli synad i sömmarna. Kritiserad. Ifrågasatt. Sneglad på. Och inte bara från människor på avstånd, utan även på närmare håll.
Men det handlar också om att bli peppad, gratulerad, kanske lite avundad, och inte minst förärad den högsta äran av dem alla: att bli ombedd att skriva uppföljare.
Det där sista har upprepats flera gånger sedan min bok släpptes den 30 november 2023 och jag har tagit fasta på det. Inledningsvis handlade det nog mest om att jag kände mig smickrad och därmed lite "tvungen". Men med tiden har jag insett att det faktiskt går att få ihop en fortsättning och därmed har det blivit väldigt njutbart, för att inte säga skitroligt! Om än svårt ...
Nå, nu är jag i varje fall framme vid uppföljarens avslutande kapitel. Det innebär ett evigt läsande och pillande, med många frågetecken och små detaljer som behöver korrigeras, alternativt hela stycken som behöver flyttas eller tas bort.
Jag är normalt inte rädd för att radera och jag drar mig inte för att tänka om. Så sett är jag inte ett dugg osentimental. Kill your darlings? Jajamensan! Här går vi loss med motorsågen om det känns relevant och det är jag själv som bestämmer om det är relevant, så ...
Men till min glädje har även förlaget sagt sig vara intresserade av en uppföljare. Så det enda jag behöver försäkra mig om just nu är att motivationen är på plats ...
Och annars, då? Översättningar? Utlandssatsningar? Jodå, det finns tankar om det också - enligt redaktören - och den som lever får se. Men oavsett vad så känner jag, varje dag, att jag bor i min dröm. Mycket bättre än så blir det inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar