Skräckblandad förtjusning, eller kanske tvärtom

Som att skicka iväg sin förstfödde till första skoldagen. Eller som att ha barnvakt för första gången. Eller resa bort från barnen första gången. Eller lämna minstingen på dagis och höra lillen snyfta övergivet. Eller ... Eller ...



Äsch, tänker jag sen. Det är ju bara att göra! Jag överlevde allt det där så då överlever jag det här också. Men att skicka iväg manuset till förlag för femtioelfte gången känns pirrigt, osäkert, svajigt och nu när jag har tryckt på Skicka sitter jag här och försöker skräckslaget undvika att komma på att just "det där" måste ändras, tas bort, läggas till, modifieras, flyttas, you name it. Samtidigt vet jag att jag kommer att vakna på nätterna ett tag framöver med insikter om att något är fel: en felstavning, en mening som borde lämnats därhän, en konstig formulering som borde gjorts om ...



Det finns mycket som kan gå snett, såklart, men vad detta egentligen betyder - och det enda det betyder just för tillfället - är att jag nu, as of this minute, har semester! Grattis mig själv!