Konsten att avliva sina älsklingar

Kill your darlings. Som skrivande varelser är det viktigt att vi då och då tar oss en funderare i akt och mening att avveckla en mening/ett stycke/ett kapitel som kanske har spelat ut sin roll, som inte längre fyller en funktion men som vi har hållit fast vid för att det känns så cool/roligt/fyndigt.



Alla gör det, alla måste göra det, alla behöver göra det. Men gör vi det tillräckligt ofta och tillräckligt genomgripande?

Jag har två fullgångna manus som båda är baserade på gamla idéer. Vi talar inte ett par år här, utan i det ena fallet rör det sig om ett par decennier och det andra fallet kanske ett decennium. Idéer som har känts sådär inihelsike rätt och fantastiska att jag inte har lyckats släppa taget om dem men nu när jag tänker efter, när jag rannsakar mig själv inser jag att det kanske är dags att släppa taget ändå.

Båda manusen har väckt bokförlagens intresse men inte nått ända fram. De har båda två fått se sig nedbrutna i molekyler och uppbyggda på nytt, men utan att jag riktigt känner att jag kan sätta fingret på vad som saknas och vad som behöver ändras. Och kanske är det gott så. En idé som var ny och fräsch för tio år sedan kanske inte går att återuppväcka i det oändliga. Det kanske är bra som det är, jag har gjort mitt försök, jag har knåpat och knepat och kämpat och suckat och jag har varit så jäkla envis men de kanske inte når längre än så här? Nice try, men nu går vi vidare, liksom?



Det behöver inte ens vara ett nederlag, det kanske är alldeles naturligt! Jag har lärt mig väldigt mycket på vägen och nu är det dags att gå vidare med nya friska idéer. För idéer finns det ju alltid, eller hur? Mister du en idé, står dig tusen åter ... eller hur var det nu?