Något slags näsa över en typ av vattenyta

 ÄNTLIGEN!

Drygt ett år senare och pandemiskiten börjar förhoppningsvis närma sig något slags ... ja, om inte lösning så åtminstone en försiktigt ökad förståelse för hur vi ska hantera coviden. 

Drygt ett år senare och jag har just vågat mig på att skicka in ett bokmanus till förlag igen. 

Drygt ett år senare och jag har kanske hämtat mig efter förra årets magplask då ett NEJ från bokförlaget i samma veva som pandemin sa NEJ till det mesta, blev lite för mycket negativt på en gång.

Under det år som har gått har flitens lampa lyst med fast sken, men jag har inte pratat med någon om mitt senaste projekt. Ingen annan än jag själv har läst en enda rad och det ska bli väldigt spännande att se hur mottagandet blir.

Tidigare har jag berättat frikostigt för alla som vill lyssna - och kanske några till - och på så sätt skapat en känsla av att jinxa. Som om magin försvinner när tankar, syften och bakomliggande inspiration dryftas lite hur som helst.

Jag hade en tanke att anlita lektör men jag har börjat inse att den typen av feedback inte är min kopp te. Det är svårt att ta in en annan part i ett projekt som jag pysslat med i månader och kanske år, att låta någon bli ett raster mot övriga omvärlden (läs: bokförlagen) och att våga lita på att deras omdöme är bättre än mitt eget. Naturligtvis är det bra med lektör, det är bra med någon som med nya ögon kan se på berättarstrukturen och historiens effektivitet men jag personligen är nog inte så bra på att ta till mig den typen av "pet och påt". Ibland känns det som om feedbacken bromsar mer än den genererar framåtrörelse, vilket ju är det jag är ute efter när jag anlitar lektör. Eller det kanske bara är jag som är trög ... Som inte förstår.

Hur som helst, manuset är inskickat till sammanlagt fem förlag, inklusive de tre som tidigare visat intresse för mina alster men där jag snubblat på målsnöret. Spänningen är förstås olidlig och jag ska nu försöka - FÖRSÖKA - ägna några välgörande "skrivfria" veckor åt helt andra saker. Det är svårt och egentligen kliar det i fingrarna att få sätta igång med något nytt men jag ska verkligen försöka vila på avtryckaren den här gången. För att jag tror att det behövs ibland. Det är som vid fridykning - alla behöver någon gång sticka upp näsan över ytan och dra ett välgörande andetag.