tisdag 10 mars 2015

Jöhöpp, så var det den där sista lilla skruven igen då ...

Ibland funderar jag på om det kanske inte ändå är så att jag lider av något slags dold dödslängtan.



Tidigare idag fick jag nämligen igång en komponent i en programvara, som inte har fungerat på mången god dag, och känslan var att "yessss! äntligen!". Och så dröjde det bara tre kvart, så hade jag helt plötsligt köpt en uppgradering till nämnda programvara, som gjorde att allt återigen ställdes på ända.

Jag bara undrar ... WHY? Varför gör jag så här mot mig själv?

Plötsligt satt jag där med blippande felmeddelanden om licenskoder, sökvägar, felaktiga format och bortsprungna arbetsfiler. Och ingenting fungerade.

Jag menar bara ... jag kunde ju ha väntat någon dag! Fått njuta segerns sötma åtminstone några timmar! Men nej då. Nejnejnej! Här ska inte sittas och jäsas på några lagrar minsann, här ska det randas med piskan både bittida och sent!

Faen!



Vad är det för fel på mänskligheten? Det här är väl samma syndrom som den där sista lilla saknade skruven i väggen. Så snart du har skruvat i den och avslutat projektet, ja då är det dags att flytta! Visst är det så? Visst?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar