Jane Austen

Ja, jag gillar Jane Austen. Eller mer än gillar, jag älskar henne. I tryckt form, vill säga. Inspelningar för film och tv gör henne sällan rättvisa, det blir ofta fånigt, nästan barnsligt och jag förstår att de som bara sett Jane Austen på film aldrig har förstått hennes storhet. Det kräver nämligen att man läser böckerna.

Idag på lunchen snabbspolade jag mig igenom en av dessa inspelningar. Jag hinner inte se en hel film på en enda lunch, så antingen delar jag upp filmen på flera dagar eller också kör jag 2x eller 4x, vilket fungerar utmärkt om man redan känner till innehållet och bara vill plocka pärlorna.
Fast det är skillnad på film och film! Tv-serien Stolthet och fördom från tidigt 90-tal skulle jag aldrig drömma om att snabbspola. Den håller måttet och lite till - men den är tyvärr ensam i sitt slag.

Idag på lunchen snabbspolade jag mig igenom Emma, med Gwyneth Paltrow i huvudrollen (mer 4x än 2x, kan jag säga). Som väntat var den riktigt fånig, om än inte lika skrattretande som Förnuft och känsla från 1995 med Hugh Grant i kravatt och knäbyxor ... Trots att fina Emma Thompson gjorde sitt bästa, lyckades hon inte rädda den filmupplevelsen för mig. Jag låg tvärs över två biofåtöljer och grät av skratt. Så fort Hugh dök upp i bild bröt jag ihop. Aldrig har väl någon sett så illavuren ut i kravatt!



Jag menar, det går ju att få till det så att hela den kvinnliga delen av salongen får en kollektiv svimningsattack:



Oh, Colin ...