Mellandagsjobb!

Så här mitt i klykan mellan två av årets största helger känns det tungt att behöva starta datorn. Att sitta här mol allena på min kammare och pyssla med en snustorr användarhandbok, vars innehåll näppeligen kommer att läsas av mer än en och annan teknisk idiot - eftersom den pryl handboken beskriver är av en sådan natur att de flesta vet hur den fungerar utan att läsa manualen (eller åtminstone tror de det).

Att då och då dra en golgatavandring ner till bottenvåningen, där resten av familjen ägnar sig åt att fnissa sig igenom gamla foton, lägga julpussel eller medelst hårvax förbereda sig för ett par timmar på stan, får mig att känna mig ännu mer ensam! Ingen ägnar mig så mycket som en tanke; familjemedlemmarna ser mig släntra förbi med en kopp i handen och tänker att "Jaha, är hon hemma?"

I stunder som denna är det direkt avgörande att man har någon att skylla på och jag skyller naturligtvis på de där tekniska idioterna, som inte bara är tekniska idioter utan även så pass tappade bakom vagnar att de inte kan läsa den engelska versionen av handboken utan prompt måste ha eländet översatt till svenska! Jag menar hallå! Hur många kan de vara, totalt? Fem? Tre?

Å andra sidan (det finns alltid en annan sida, eller hur?) ... Å andra sidan, om dessa tre inte var så hopplöst tappade bakom sina respektive vagnar hade jag haft betydligt mindre jobb. Mitt liv hade varit en liten aning fattigare, och då tänker jag inte bara på pengar utan även på det faktum att arbetet med att översätta sådana här texter är ganska tacksamt:
1. Språket är enkelt, det krävs ingen större tankemöda ... Inga snåriga syftningar (såriga snyftningar?) så långt ögat når.
2. För varje funktion som ska beskrivas måste samtliga små handgrepp upprepas, vilket i sin tur betyder att arbetet går fortare och fortare för varje sida jag betar av.

Jaha, varför gnäller jag då? Äsch, bara helt vanlig mellandagssjälvömkan. Ni vet, julgodiset är uppätet, men det är hela fyra dagar kvar tills jag med gott samvete får frossa loss igen! Det borde vara förbjudet att lägga storhelgerna så här nära varandra! Man kommer in i en loop som det är jäkligt svårt att ta sig ur, alltså!

Var? Där!

Jag växte upp i en miljö där fasta uttryck och andra - mer eller mindre egenhändigt hopsnickrade - etablerade formuleringar användes ganska flitigt. Inget fel i det, sådana uttryck är i vissa lägen väldigt praktiska, och de innebär också att den som inte är så bra på att prata ändå alltid har något att säga.
"Det är jämna plågor!"
"Det knallar och går!"
"Ja, se karlar!"
"Ja, det kan en väl tänka!"
osv.

Många av de här uttrycken baserades - åtminstone i min hembygd - antingen på dåligt väder, missväxt eller andra motgångar. Detta troligtvis på grund av att Småland i gamla tider var en något knölig plats att framleva sitt liv på och det behövdes lite schablonuttryck, både för att underlätta och för att hålla modet uppe och känna att man inte var ensam om det jobbiga.

Än idag är dessa uttryck flitigt förekommande, och de används om i princip allt. Min egen far är en vandrande guldgruva av sådana här uttryck och kan genomföra hela konversationer utan att en enda gång behöva avvika från de upptrampade stigarna. Perfekt, om man som han inte har något direkt intresse av kallprat.

Många av de här uttrycken skapar märkliga associationer. Ett uttryck som har satt myror i huvudet på mig är "Han ble' där!", som beskriver att någon har dött - företrädesvis i samband med en olyckshändelse. Som barn kunde jag grubbla mig blå över detta att någon "ble' där". Var? ville jag veta - såklart. Något svar på den frågan har jag fortfarande inte fått, men än idag har jag en diffus bild av att den som har dött sitter - för evärdeliga tider - fast på den punkt där själva olyckan inträffade. Hen är kvar den dagen, det året och på den platsen - för alltid.