Jag växte upp i en miljö där fasta uttryck och andra - mer eller mindre egenhändigt hopsnickrade - etablerade formuleringar användes ganska flitigt. Inget fel i det, sådana uttryck är i vissa lägen väldigt praktiska, och de innebär också att den som inte är så bra på att prata ändå alltid har något att säga.
"Det är jämna plågor!"
"Det knallar och går!"
"Ja, se karlar!"
"Ja, det kan en väl tänka!"
osv.
Många av de här uttrycken baserades - åtminstone i min hembygd - antingen på dåligt väder, missväxt eller andra motgångar. Detta troligtvis på grund av att Småland i gamla tider var en något knölig plats att framleva sitt liv på och det behövdes lite schablonuttryck, både för att underlätta och för att hålla modet uppe och känna att man inte var ensam om det jobbiga.
Än idag är dessa uttryck flitigt förekommande, och de används om i princip allt. Min egen far är en vandrande guldgruva av sådana här uttryck och kan genomföra hela konversationer utan att en enda gång behöva avvika från de upptrampade stigarna. Perfekt, om man som han inte har något direkt intresse av kallprat.
Många av de här uttrycken skapar märkliga associationer. Ett uttryck som har satt myror i huvudet på mig är "Han ble' där!", som beskriver att någon har dött - företrädesvis i samband med en olyckshändelse. Som barn kunde jag grubbla mig blå över detta att någon "ble' där". Var? ville jag veta - såklart. Något svar på den frågan har jag fortfarande inte fått, men än idag har jag en diffus bild av att den som har dött sitter - för evärdeliga tider - fast på den punkt där själva olyckan inträffade. Hen är kvar den dagen, det året och på den platsen - för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar