En massiv förkylning har under ett par dagar föranlett en del soffliggande. Visserligen med datorn i knäet, men med lite avkoppling då och då, i form av tv, dataspel och annan typ av förströelse.
Såg nyss ett halvt avsnitt av Familjen Macahan - inklusive Luke, aka Bruce Boxleitner. Luke var en hjärtekrossare när det begav sig och hans namn är för evigt inpräntat i mitt hjärta, av flera orsaker:
För drygt 25 år sedan arbetade jag som au-pair i Kalifornien, närmare bestämt i Woodland Hills, LA. Jag bodde hos en trevlig, ung familj med en 5-årig son och en baby. Huset låg med vacker utsikt över San Fernando Valley och helt utan insyn från andra fastigheter. Då och då tog jag en sväng i kvarteren med babyn i barnvagn. Det var backigt som tusan, en promenad på ett par kilometer motsvarade ett rejält träningspass.
En dag kom brevbäraren släntrande nedför infarten med ett stort paket i famnen. Jag gick honom till mötes, beredd på att få skriva under något kvitto eller dylikt. Han höll ett papper framför näsan och läste, i det han såg sig villrådigt omkring: "Does Mr. Bruce Boxleitner live here? I have a package for him ..."
Jag stirrade en lång stund, helt oförstående. Första tanken var att jag helt plötsligt hade fått något slags hörselstörning. "Excuse me? Who ...?" Mannen såg på sin lapp igen. "Mr. Bruce Boxleitner ... He's supposed to live here - look, that's the correct address, right?"
Jag såg på hans lapp, gatan och numret stämde, men ... Bruce Boxleitner? Jag såg mig omkring på tomten - som om ett extra hus plötsligt kanske skulle materialiseras framför näsan på mig, men nej ...
Jag skakade beklagande på huvudet. Brevbäraren stod dock på sig.
"It says here, that Mr. Bruce Boxleitner lives ..."
Jag avbröt honom, vänligt men bestämt.
"Believe me, sir, if Bruce Boxleitner actually did live here - I would know about it!"
Jag kan säga så här: promenadfrekvensen i grannskapet ökade för min del - tiofalt - under en period. Jag lyckades dock aldrig få span på Luke Macahan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar