Plötsligt slår det mig. En lucka i mitt medvetande! En extremt irriterande vit fläck på en karta som i övrigt är brokig som ett mångtusenbitarspussel. Och när jag väl fått syn på den vita fläcken kan jag inte släppa den. Den växer och växer och suddar snart fullständigt ut det faktum att det handlar om en liten, ynklig petitess:
För cirka 45 år sedan satt jag en blåsig höstkväll (en av 60-talets berömda höststormar) och såg på tv. Så fascinerad var jag, att stormen utanför inte bekom mig det minsta. Tv körde nämligen Villervalle i Söderhavet och jag var - bortom sans och vett - betuttad i självaste Villervalle.
När filmen började närma sig sitt slut, och var som mest spännande - självklart - valde en illasinnad gran att ge upp andan och falla raklång över någon ledning, så att strömmen gick. Jag minns hur bilden till min fasa och på bråkdelen av en sekund försvann in i sig själv och lämnade en svart ruta efter sig.
Jag kunde inte tro att det var sant! Granhelvetet (vilket jag naturligtvis inte tänkte eftersom jag inte svor när jag var fem år) måste självklart passa på att vika ner sig just precis nu! Den kunde ha väntat tio minuter, så att filmen hann ta slut, men nej då! Nejnejnej ... varför ägna sig åt något så trivialt som timing, när man kan ställa till elände på riktigt?
Som sagt - 45 år senare grämer jag mig fortfarande! Jävla gran!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar