Twitter kändes lite smått obegripligt i början. Jag smygläste och spionerade på twittrare och försökte förstå vad i helsike det hela gick ut på. För någon månad sedan bestämde jag mig för att sluta smygtitta och ge det en chans, och häromdagen passerade jag 300 tweets och 50 följare. Inget att yvas över, kanske - men för mig ett litet kvitto på att polletten börjar trilla ner. Fortfarande är jag ibland osäker på om mitt tonläge och mitt val av innehåll är helt korrekt med tanke på mitt syfte, men det är sådant man kan fundera på och justera efter hand.
Häromdagen hade jag ett "aha moment" vad gäller just Twitter. Jag funderade på varför åtskilliga av mina ihärdigaste Facebook-vänner inte twittrar, och svaret kom nästan genast: Twitter ställer krav! För att bli läst, få svar, bli re-tweetad och favoritmarkerad måste du ha något att säga! Du kan inte bara bluddra på som du gör på Facebook, lägga upp bilder på din frukost eller länka till Familjeliv och Flashback och bifoga en smiley. På Facebook känner dina läsare dig, de har hela bakgrundshistorien och det du lägger upp där är bara en rad bekräftelser på att du är den du är. Twitter ställer helt andra krav. Där är du "utslängd i cyberrymden" på allvar. Du kan i princip inte styra vem som läser det du skriver och du kan (i värsta fall?) få feedback nästan på minuten! Effektivt, überinteraktivt och lite scary!
Medan Facebooks flöde numera blir alltmer nertyngt av reklam, känns Twitter betydligt mer användbart. Om man bara lyckas sanera bort de värsta ordbajsarna kan Twitter fungera som ett praktiskt arbetsverktyg och en blixtsnabb informationslänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar