Jag stod nyss vid mitt skrivbord och pillade med några pressmeddelanden, när plötsligt dörren till toaletten här på övervåningen slogs upp med full kraft och en tandborstmugg av metall, innehållande två tandkrämstuber, for i golvet med en farlig vänster. KLOINK!
Minuterna dessförinnan hade jag nogsamt stängt nyss nämnda dörr, eftersom den annars har en tendens att stå och skramla när fönstret är öppet för vädring där inne. Ytterst irriterande, varför jag brukar ta för vana att stänga dörren ordentligt.
Nu var det i och för sig lite blåsigt ute, men ... blåste det verkligen så mycket att dörren skulle gå upp med en sådan kraft? Tillräckligt för att en tandborstmugg med två tuber i skulle åka i golvet? Jag tvekar ...
Ja, fan vet. Jag blir bara mer och mer häpen över hur den här okända "kraften" i mitt hus har börjat ta sig friheter! Tidigare var det diskreta småljud lite här och där, saker och ting som eventuellt skulle kunna hänföras till diverse, låt vara långsökta, men ändå reella orsaker. Nu blir det för var dag allt svårare att sopa händelserna under mattan, bortförklara dem med väder och vind, sneda hyllor, sneda golv (vi har renoverat hela huset i modern tid!) eller liknande. Dessutom börjar jag i tanken förlika mig med att jag inte är ensam här på dagarna. Och det är faktiskt en inte helt oangenäm tanke ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar