Däremot känner jag hur mitt arbetsliv hela tiden får sig små "nudges" - knuffar, puffar och stötar. Någon försöker säga åt mig att jag ska ta tag i resten av mitt liv. Det är inte meningen att jag ska fortsätta i de upptrampade hjulspåren, eftersom dessa oupphörligen genererar långa svordomsharanger.
Jag känner mig lite som Kapten Haddock. Orden räcker inte till och jag vill helst dunka en whiskyflaska i väggen (jag dricker ju inte whisky, det smakar faan!) eller sparka på döda ting.
Förr gjorde jag det oftare – sparkade på döda ting. Vanligtvis skrivare, ity dessa hade/har en osviklig förmåga att underträffa våra förväntningar. Men när fan blir gammal blir han religiös, sägs det, och jag har blivit alldeles för tam och snäll för att sparka på saker. Slåss gör jag inte heller längre ...
Nå, jag får väl i allsin dar gå till gymmet och lyfta lite skrot då ...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar