Igår genomförde jag mitt livs första olympiska triathlon. Förra året gjorde jag en sprint men nu var det alltså dags för den större utmaningen. Sommarens träning har utförts med ett öga på den 27 augusti och efter hand som datumet har krupit närmare har en känsla av skräckblandad förtjusning smugit sig på.
Det finns många snubbeltrådar i triathlon. En av dem är den där förhatliga våtdräkten som i mitt fall orsakar andnöd och cellskräck och ger en alltför effektiv flytkraft, det vill säga jag ligger nästan och skvimpar ovanpå vattenytan. Förmodligen har jag valt fel dräkt men det är ju så dags att komma på det nu, efter två somrar! Å andra sidan hade jag en helt ok tid, 1500 meter på 40 minuter.
En annan snubbeltråd är cykeln. Många hävdar att de minsann aldrig får ont i häcken, oavsett hur långt de cyklar. Jo men visst, hela sommaren har jag cyklat utan minsta lilla skav och så veckan före tävling - dang! Skinnflådd! Jag kan säga att det var inte särskilt skönt de sista 10K i går!
Tredje snubbeltråden är det faktum att jag helt enkelt inte är "cut out" för att springa efter att jag har cyklat en massa kilometer. Mina ben fungerar inte på det viset och varenda meter är en kamp mot mig själv. Antagligen finns det en diagnos på detta syndrom, som till exempel för dåliga benmuskler eller något, men nu är det gjort och jag ser fram emot en höst med vanlig, sketen njutningslöpning. Det ska bli så underbart!
Ja, och så ska jag ju jobba lite förstås. Har satt igång med ännu en genomgång av alster numero 1. Fått många härliga idéer under sommaren som måste utvecklas och kanske även invecklas en aning. Hoppet lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar