Idag gick det för långt och jag var såsåsåså nära att göra så här:
Nu gjorde jag inte det men det beror enbart på att jag är uppfostrad att vara rädd om mina saker. Och - förstås - på att jag inte fakturerar en jävla spänn just nu så företagets tillgångar är i avtagande. En dator behöver visserligen inte kosta skjortan men jag tänker att min gamla Dell-trotjänare ändå måste kunna hålla åtminstone de tre ynka månader som återstår tills det är dags att visa förlaget hur duktig jag är med min cape och mitt svärd. Va? Tre månader är allt jag begär! Håll ihop nu! För fasen ...
Det är när jag står här och startar datorn, när jag väntar och väntar och ser den flämtande lilla lågan försöka samla kraft för att hålla ihop ytterligare en arbetsdag, det är då jag inser att jag kanske är en slavdrivare. Min Dell borde pensionerats vid det här laget och jag driver på med piska och tumskruvar, med svordomar och dramatiska suckar. Stackars sate! tänker jag då men i nästa ögonblick rycker jag på axlarna och surfar vällustigt på nya datorer. Lojalitet och förståelse? Icke då, inte ett spår! Maskiner ska fungera - om de inte fungerar är det ättestupan som gäller.
