Nej då, långt ifrån! Här filas det minsann på nya äventyr och som det är just nu har jag delar av en ny story i bakhuvudet. Den baseras på en figur jag använt i ett tidigare - mycket välrefuserat - manus. En figur som har en särskild plats i mitt hjärta, som jag inte riktigt kan släppa taget om. Skam den som ger sig, liksom!
För att hitta fram till de personer jag vill använda skriver jag nu ner dialoger mellan de involverade. Mer eller mindre lösryckta dialoger som syftar till att ta reda på hur de här personerna är, hur de tänker, hur de ser ut. Långsamt, långsamt börjar de sedan kliva fram ur skuggorna och jag får allt mer konturer och kontexter att bygga på med.
På så vis kan man säga att jag leker gud lite grann - och det är vansinnigt skojigt! Jag skapar en egen liten värld fylld av både lidande, ångest, död och lycka. Helt random, precis som i verkliga livet!
- Så, vad är då syftet med ditt skrivande? frågar jag mig själv.
- Syftet!? Att ha kul förstås!
- Jo, men det måste ju finnas något mer, ett övergripande syfte. Vill du göra världen lite bättre, kanske?
- Nej då, inte nödvändigtvis! Jag skriver för att andra ska läsa, punkt.
- Men du har aldrig någon baktanke, en önskan att kanske problematisera någon företeelse i samhället, sätta fingret på en öm punkt? Peka på ett missförhållande av något slag?
- Nej, ärligt talat vill jag bara berätta för berättandets skull. Så patetisk är jag!
Ja, så enkelt - och så svårt - kan det vara. Och om någon till äventyrs tycker att jag låter lite halvcrazy, så vill jag bara hänvisa till nedanstående bevingade ord:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar