När jag en gång i tiden arbetade som växlare vid järnvägen handlade min arbetsvardag om att överleva arbetspasset och att inte reta upp någon av mina ärligt talat ganska gruffiga kollegor. Enkelt om än inte så smärtfritt.
Som översättare genomgår jag, under ett projekts gång, flera olika sinnesstämningar: förväntan (innan projektet anlänt), entusiasm (när jag packar upp projektet i översättningsverktyget), förvirring (när filer saknas eller oväntade filer dyker upp), frustration (när kunden gjort en felaktig beställning), panik (över att dagarna rullar på och projektet inte kommer igång eftersom filer fortfarande saknas) ... och så vidare. Sen finns det förstås projekt som bara rinner igenom systemet utan vare sig hicka, hosta eller nysningar. De är få men helt underbara!
Att skriva bokmanus påminner om översättarjobbet men innehåller även andra känslor och sinnesstämningar. Varje dag möter jag nya stötestenar, feltänk, tankevurpor och allehanda omkullkörningar som gör att jag måste tänka om och då händer det saker. Förväntan, entusiasm, förvirring, frustration och panik får sällskap av ångest, eufori, självrannsakan, osäkerhet, övermod, uppgivenhet, skam, våghalsighet, blygsel, ödmjukhet ... ja, och när jag har löpt varvet ut börjar det om igen. Varv på varv i en malström som aldrig verkar ta slut.
Frågan är: blir det bättre? När manusen omvandlas till böcker och köpes, lånas och läses, lättar det då? Av någon anledning tror jag inte det. Ångesten, uppgivenheten, övermodet och ödmjukheten kommer för all framtid att sätta snurr på mitt inre, i virvel efter virvel.
Nå, strävan, envishet och jävlaranamma har jag fått med modersmjölken och om jag aldrig har behövt använda mina resurser till sista blodsdroppen förut, så är det dags att lägga i kämpaglödens överväxel nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar