Berg- och dalbana

Jag tycker om att åka berg- och dalbana, karuseller, allt som rör sig upp och ner, ut och in och bak och fram. Det är roligt att skrämma sig själv, att hisna, att få pirr i magen. Roligt att blekna, att känna att 'aldrig i helvete att jag gör om det där' och sen omedelbart gå och ställa sig i samma kö igen, för en ny runda.



Men det finns även andra typer av berg- och dalbanor, sådana som inte innebär något köande eller sittande fastspänd i någon sinnrikt konstruerad, modern version av stupstock. Jag syftar alltså på den känslomässiga berg- och dalbanan som drabbar oss alla lite till mans och av helt olika anledningar.

Just nu går jag igenom en jobbig form av "åkattraktion" där jag mer eller mindre dagligen kastas uppåt och nedåt av mina känslor kring det här att gå och vänta på bokförlagets svar.
Man har förklarat för mig att det var väldigt mycket att göra efter semestern och att man därför inte tog tag i mitt omarbetade manus förrän nu, för en knapp månad sedan och ändå går jag här med en ständig känsla av att trampa på Legobitar.



Kommer mejlet med domen att komma idag? I morgon? Ska jag drabbas av härdsmälta eller lyckorus? Ska det bränna till i hjärtat av smärta eller av glädje? Ska jag behöva meddela min omgivning att jag måste ta tag i ytterligare en omarbetning innan jag vet säkert om det "blir något"?

Om jag bara kunde komma på ett sätt att slippa den här oron! Att bara jobba på med redigeringen av manus nr. 2 och att skissa vidare på manus nr. 3 utan att hela tiden ha den här hovrande, stickande känslan av obehag i bakhuvudet. Å andra sidan, utan detta kanske känslan då beskedet blir positivt inte är lika himlastormande som jag tänker mig den. Kanske måste jag släpas i helvetets avgrund för att rätt uppskatta ett enkelt litet "Ja!". Nå, i så fall! Självklart! Bring it on!