Det var en gång en liten flicka med bristande social kompetens. När föräldrarna skickade henne på ridläger blev hon först jätteglad, som man blir när man är elva år och ska få åka på läger med sin bästa vän, och sedan skräckslagen, som man blir när man lider av patologisk blyghet och inser att man kommer att tvingas umgås med en massa andra flickor ... i två veckor!!! Och inte bara flickor förresten, säkert en del vuxna också. Och kanske pojkar, hemska tanke!
Gården där ridlägret arrangerades var stor, typ herrgård, och det fanns - tyvärr - plats för väldigt många flickor. Och det fanns en tant som lagade all mat och det fanns flera ridlärare och det fanns ett stallschema man måste följa och jag kände mig mest överväldigad och brutalt illamående.
En gård mitt ute i "spenaten", där det samlades högvis med unga tjejer, lockade förstås traktens alla pojkar som kom fräsande på sina mopeder titt som tätt. Några av dem hade till och med lyckats få jobb på gården, säkert till alla övriga killars avgrundsdjupa avundsjuka. En av dessa, en otroligt söt, guldlockig liten sak som jag tror kallades för Stoffe, stod i "kiosken". Det var helt enkelt ett källarfönster som slogs upp när kiosken var öppen, och där inne stod Stoffe med plastbyttor för godiset, ett kassaskrin och just inte mycket mer. Svårare än så behövde det inte vara och succén var given. Grabbens OCH godisets attraktionsförmåga orsakade enorma köer men frågan är om vi tjejer köade för godisets skull eller för Stoffes. Nå, i mitt fall var det det förra. Faktiskt!
Jag älskade geléråttor. Älskade! Men jag hade sällan möjlighet att falla för frestelsen, eftersom jag växte upp ute på landet, där kiosker som säljer geléråttor brukar vara sorgligt sällsynta. Att så här få möjlighet att köpa jättemånga ...! Jag blev helt till mig och tog med mig en tia - i form av en prasslig sedel på den tiden - som jag med blossande kinder sträckte fram till Stoffe när det äntligen var min tur.
"Vad får det lov att vara?" frågade Stoffe och glodde ointresserat på min bleksiktiga, rödblommiga uppenbarelse.
"Eh ... Geléåttor."
"Hur många?"
"Eh ...", stammade jag och nickade mot tian. "För hela ... Eh ..."
Stoffes ögon vidgades och han bleknade.
"Va? Råttor för tie spänn?"
Jag nickade och glodde stint ner i den lilla diskens perstorpsyta. Stoffe suckade tungt, svor mellan sammanbitna tänder och satte igång att räkna. Geléråttorna kostade tio öre styck, det vill säga jag hade köpt hundra råttor!
Vad kan jag säga? Tänkte inte på det ... Fick jag ont i magen? Ja! Hatade Stoffe mig efter det? Japp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar