Det där med att minnas. Och inte.

När mina föräldrar köpte ny bil någon gång på 70-talet skulle vi för första gången få ett registreringsnummer med tre bokstäver och tre siffror. Min mor var orolig över att någon - kanske vi? - skulle få ett som började med KUK. Hur pinsamt vore inte det?

Nå, vår fina, mossgröna Peugeot fick inget pinsamt nummer utan det blev FYX 186. Jag var elva-tolv år vid det här tillfället men jag minns det där registreringsnumret lika tydligt som om bilen vore parkerad på min uppfart idag - nästan femtio år senare. Å andra sidan minns jag inte ett enda annat registreringsnummer från den tiden, men FYX 186 rimmar ju lite, så kanske var det så enkelt!

Ett hopp till 20-årsåldern och studier på Växjö Högskola, det som idag är Linnéuniversitetet. Jag hade svårt att minnas koden till datorrummet (ja, det fanns faktiskt ett sådant - året var ändå 1984) och fick  då hjälp av en klasskompis. Jag minns numret än idag! 1055. Varför? Min klasskompis gav mig tips på hur man minns nummer med hjälp av bilder. Det funkade, kan jag säga!

Att skapa berättelser, av vilket slag det än är, innebär att använda en mängd små vardagsdetaljer för att göra texten autentisk. Du tvingas då ofta att plocka fragment ur ditt eget liv, eftersom att uppfinna hjulet på nytt i varenda pyttedetalj skulle bli ohanterligt. Här får jag ofta höra, av folk som känner mig sedan gammalt, att jag har så "himla bra minne"! Men stämmer det verkligen?

På den tiden då jag hade tre hemmavarande söner, eget företag, hårt arbetande och flitigt resande make samt två hus att jonglera, var jag ökänd för min osvikliga förmåga att dubbelboka. Dubbelboka, inte boka alls, glömma bort, blanda ihop, kliva av på fel station, missuppfatta klockslag eller datum. Jag vet inte hur många gånger jag har varit tvungen att ringa och pudla inför läkare, tandläkare, frisörer, lärare, kollegor, vänner och familjemedlemmar. "Förlåt, förlåt, förlåt, jag glömde ..." 

"Men förihelvete, kan du inte bara sätta ett larm på telefonen?" 

"Varför skriver du inte upp saker?"

"Kan du inte använda det där du har mellan öronen?"

Ja, det där sista har jag faktiskt fått höra flera gånger. Även i nutid! Så, nej - jag är inte så bra på att komma ihåg allt hela tiden.
Släpp till exempel in mig på en tillställning med x antal okända människor, be mig gå runt och hälsa och presentera mig och be mig sedan redogöra för namnen jag har fått höra. Jag vet, jag kommer inte att minnas ETT ENDA! Men det handlar inte om att jag inte tycker om folk, eller att jag är ointresserad. I just det fallet handlar det mer om att jag ofta känner mig överväldigad i en folksamling med alltför många nya ansikten. Jag får tunnelseende, tunnelhörande (om det nu ens är en grej!) och handsvett - och minns egentligen väldigt lite efteråt.

Minnet - bra eller dåligt - hänger väldigt mycket ihop med hur bra du är på att ... "compartmentalize" är ett ord jag tycker mycket om men det är svårt att översätta. (När jag ber Google Translate om hjälp får jag ett hopplöst "fack upp") Hur som helst, att kunna sortera, typ. Att kunna placera saker på rätt ställe i huvudet gör att det blir lättare att minnas. Jag är dålig på det, men förmågan varierar med stressnivån. Ju mer stressad jag är, desto mer sannolikt att jag skriver upp ett möte på fel dag, vid fel tidpunkt och gärna på fel adress. Vad ska jag säga? Alla har vi våra tillkortakommanden, det är bara att omfamna dem bäst man kan.