Monday blues

På måndagar kan man ibland drabbas av existentiella funderingar. Så även denna måndag:

Att vara frilansare har många nackdelar, något som jag påminns om inte minst när jag träffar personer som själva aldrig har provat på den arbetsformen:

"Jag skulle aldrig kunna motivera mig!"
"Jag skulle sitta på sofflocket och käka praliner hela dagarna!"
"Jag skulle inte komma ur sängen!"
"Jag skulle inte klara av tystnaden!"
Etc.

Jag är inne på mitt nittonde år som frilansöversättare/-skribent/författareinspe. Dessförinnan provade jag på ett antal "vanliga" jobb, där jag delade kontor med andra människor, åt lunch med arbetskamrater, fikade i fikarum, umgicks med kollegor, gick på möten, irriterade mig på chefen, tog strid för mina käpphästar ... Kort sagt, ett traditionellt jobbliv.

Hur ser då livet ut som frilansöversättare?
Det är ganska tyst och fridfullt. Jag står här (jadå, sedan ett halvår tillbaka står jag upp HELA dagarna) vid mitt skrivbord, skriver och läser. Lyssnar då och då på Spotify - just nu Casanova av Johann Strauss d.y. På hög volym. Jag dricker hembryggt kaffe. Alltid. Jag kan - om jag vill - släppa vad jag har för händer när yngste sonen kommer hem från skolan och frågor om jag vill följa med honom till Stockholm Tolv och ta en frozen yoghurt. Jag kan - vid behov - jobba hela kvällen. In på småtimmarna om det verkligen kniper. Slita ihop till en hel månadslön på två veckor, med mycket möda och lite tur.

Men jag får också stå ut med att mina vedermödor plockas i småbitar av kunder som inte är nöjda. Eller att jagas med blåslampa diverse projektledare. Eller sågas jäms med fotknölarna av redaktörer med hög svansföring, som anser att ett komma halkat på sniskan.

Men jag kan också få storstilat beröm från kunder som inser att texten de får tillbaka faktiskt går att använda som den är, utan ytterligare handpåläggning. Och varma tack från en kund som satt på pottkanten och behövde texten IGÅR, som nu fick den på rekordtid och med tår i ögat tackar för att jag "trollat med knäna".

Jag är ingen trollkarl. Att översättare är ett hantverk och inget som sker av sig självt. Det handlar egentligen inte ens om att "kunna många språk", vilket är den överlägset vanligaste kommentaren när man träffar nya människor:
- Och vad sysslar du med då?
- Jag är översättare
- Åååh, då kan du många språk!
Nej, brukar jag säga. Men jag är skitbra på svenska. Vilket väl är huvudsyftet med översättningen? Att jag sedan översätter från danska, norska, tyska och engelska är egentligen ointressant. Det är slutresultatet som är poängen.