Konsten att skriva en roman

Nu vill inte jag på något vis påstå att jag har blivit expert på romanskrivande helt plötsligt, men jag har lärt mig väldigt mycket den här hösten. Bland annat har jag lärt mig "att våga vara dålig", som någon klok person en gång sa - på tal om hur man går till väga när man skriver böcker. Det är ett väldigt bra sätt att formulera saken. Väldigt få människor sitter med en komplett berättelse fix och färdig i huvudet, som sedan kan skrivas ner ett ord i taget utan några ändringar.

Jag har skrivit på en mängd olika bokmanus under alla år, ända sedan jag lärde mig läsa, och ett problem som alltid har satt krokben för mig och för den berättelse jag håller på med, är att jag slutar när jag tycker att det blir dåligt eller när jag tappar fart. Slutar tvärt av och börjar om, pysslar och donar, raderar och lägger till, flyttar om och byter perspektiv och så vidare i all oändlighet. Självklart blir resultatet ren och skär pyttipanna! Eller pannkaka, om man så vill. Det slutar oftast med att jag har glömt bort varför jag en gång började skriva berättelsen och således har jag även glömt bort vart jag var på väg.



I och med Harper Collins romantävling har jag nu fått möjlighet (läs: piskats till) att följa en mall (genren romance har en mycket tydlig färdplan) och under hård tidspress skriva färdigt en hel roman, det vill säga en början, en mitt och ett slut. Och jag kan idag, glad i hågen, meddela att jag är inne på upploppssträckan, målgången är inom synhåll. Det känns väldigt kul och jag är superstolt över mig själv. Det spelar ärligt talat ingen som helst roll om inte jag vinner finalen, jag är så glad över att ha kommit så här långt.



Nå, i mina gömmor har jag under åren lyckats samla på mig hundratals börjor, några mittar och i princip inga slut. Vissa av mina börjor är riktigt bra och det finns även en och annan helt okej mitt. Kanske är det nu jag ska börja haka på några slut här och var? Ja, jag har fått blodad tand. Det finns viss risk för att Harper Collins har skapat ett monster!