Jag är en närmast tvångsmässig läsare och kan - om det kniper - läsa i stort sett vad som helst för att slippa vara utan lektyr. Jag kan inte somna utan att läsa, och om inga andra böcker finns till hands kan det fungera med Bibeln, en veckotidning eller en serietidning, där det sistnämnda är ett rent nödfall.
Som barn läste jag bland annat Barbara Cartland och Per Anders Fogelström med stor behållning, och jag kan säga att båda hade ungefär lika förödande inverkan på mitt unga sinnes uppfattning om samliv och manligt/kvinnligt.
Lite senare fick jag smak för deckare, via Maria Lang. Det tog dock bara ett par-tre böcker att inse att alla hennes alster var kopior av varandra, så efter en tid tröttnade jag och gick vidare. Någonstans på vägen hittade jag Colin Dexter och Kommmissarie Morse. Böckernas Morse var en fascinerade person och när tv-serien började sändas satt jag klistrad, och föll som en fura för John Thaws förhållandevis lättsamma version. Alltsedan dess har jag velat besöka Oxford, och i sommar blev det så äntligen av.
Jag hade kunnat spatsera runt i Oxford i ensamt majestät i dagar i sträck, om ingen medresenär hade haft andra åsikter. Men en regelrätt pubmiddag i Oxford fick jag åtminstone till, och jag valde högtidligen ut den pub som låg närmast vårt "hood", en inrättning vid namn The Bookbinder. Trevlig miljö, god ale och bra mat.
Ett par dagar senare fick jag veta att just The Bookbinder var den pub där skådespelaren John Thaw brukade fukta strupen mellan tagningarna. Tanken svindlade och jag kände hur fantasi och verklighet nuddade varandra helt lätt, likt Guds och Adams fingrar i Sixtinska kapellets tak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar