Jag pluggar copywriting för glatta livet just nu, och bland annat läser vi boken "Hey Whipple, squeeze this!" (Luke Sullivan). Här står bland annat att läsa om en annan bok, som handlar om reklambranschen, där en person plötsligt spottar på konferensbordet mitt under ett möte, och sedan hävdar att "okej, jag gjorde något riktigt äckligt här, men ni kommer alltid att komma ihåg mig, just på grund av det!". Detta sägs då kunna kopplas till olika reklamkampanjer som genererat god försäljning - och mer än god! - trots att publiken hatar dem.
Ja, det här med att minnas folk som beter sig märkligt/äckligt ... Jag kommer osökt att tänka på en säljare som besökte mig och min kollega Runo för vad som känns som hundra år sedan. Han ville sälja något slags presentationssystem och vi satt igenom hans lilla föreläsning, mest för att Runo tyckte han borde få en chans. Vi var inte alls intresserade av produkten i sig.
Mannen, vars namn jag har glömt, satt mitt emot mig och vårt konferensbord var ganska smalt. Han hade en galonklädd mapp framför sig, som han då och då slog upp för att visa en bild eller två.
Efter en stunds ivrigt pratande noterade jag att mannen var snorig. Det hängde en liten droppe snor i ena näsborren och eftersom hans prat var milt sagt ointressant, blev jag i stället helt fascinerad, för att inte säga hypnotiserad av denna snordroppe. Den började nämligen växa. Den sträckte sig långsamt allt längre ut ur näsan och så småningom började den dingla. Jag var fast, kunde inte slita blicken från snoret, men mannen själv verkade helt omedveten. Han såg från mig till Runo, och tillbaka, med hastiga små knyckar på huvudet, vilket bara gav ytterligare skjuts åt snordroppen. Så småningom - jag lovar, droppen var säkert två-tre centimeter lång - släppte näsan taget om den och den föll med ett litet sprött plask ned på galonmappen. I samma ögonblick som den föll lade mannen sin stora handflata rakt över mappen - och snordroppen. Mina ögon var troligtvis stora som tefat när jag slutligen såg upp på mannen, som nu - utan att röra en min - tackade för visat intresse och förpassade sig ut ur rummet.
Äckligt, javisst - men jag kommer aldrig någonsin att glömma bort den där magre lille mannen och hans svarta galonmapp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar