Jag är numera en relativt fridsam varelse. Jag uppskattar mina morgonrutiner, kaffet vid datorn, hemsnickrad lunch i ensamt majestät över en tidning, en bok eller med örat mot radion. Men så ibland sticker de där små hornen upp igen, hornen från fordom. Då kräver jag plötsligt förändring, kroppen våndas och gnisslar över att livet bara verkar följa i sina egna hjulspår ... Åren rullar på, jobbet rullar på, paniken kommer krypande.
I det här läget gör man vad man kan för att få till en hanterbar och hållbar förändring. Den här gången valde jag att söka lite kurser. Bland annat en intensiv skrivarkurs på en vecka. Men även en copywritingkurs, vars fjärde kurstillfälle går av stapeln i morgon kväll. Inför morgondagen ska vi lyssna igenom ett sommaravsnitt med operasångerskan Birgitta Svendén. Vilket jag alltså gör nu, i skrivande stund. Samtidigt har jag en gnagande känsla av att jag fullt medvetet har skapat en ganska spretig jobbsituation:
Å ena sidan beställda och betalda jobb "as usual", dvs. - den här veckan - marketing bullshit i den högre skolan för en större programvaruleverantör. Å andra sidan ett nystartat novellsamlingsprojekt tillsammans med andra deltagare från skrivarkursen, samt ett nytt försök att väcka liv i ett gammalt - grundligt refuserat - manus. Å tredje sidan Birgitta Svendéns sommarprogram och ett intensivt geniknölsgnuggande inför arbetet med att skapa en kampanj runt Kungliga Operans försök att locka en yngre publik.
Hur var det nu? Var det inte ganska trevligt med de där fridsamma morgonrutinerna, den hemsnickrade lunchen, den invanda lunken ...? Jovisst, men ni vet, jag ska bara ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar