Boktips

Jag har alltid varit (näst intill sjukligt?) fascinerad av judarnas historia i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Holocaust, Förintelsen, koncentrationsläger, Arbeit macht Frei ... Ord och uttryck som för alltid kommer att vara förknippade med en av mänsklighetens största förbrytelser.
I hela mitt liv har jag mer eller mindre medvetet följt nyhetsrapporteringen från Israel, Västbanken, bosättningarna etc., och min morfars ödesmättade förkunnelser om judarnas förbannelse, enligt bibliska profetior, har bidragit till en sentimental, nästan romantisk, bild av ett härjat folk.

I morse läste jag ut boken "Morgon i Jenin", av Susan Abulhawa, och slogs av insikten att min bild av staten Israel och dess tillkomst har varit något endimensionell. Om det beror på att jag har tolkat rapporteringen som fan läser Bibeln eller om rapporteringen faktiskt har varit ensidig ska jag låta vara osagt. Sant är i varje fall att steget inte är långt från offer till förbrytare.

Boken är oerhört fängslande och jag rekommenderar den varmt!

Utdrag ur min människosamling

Jag samlar på människor. Alla typer, men gärna lite udda, lite annorlunda. Särskilt förtjust är jag i äldre människor och intresset handlar då uteslutande om livserfarenhet och det där särskilda jävlar-anammat som äldre människor ofta har råd att lägga sig till med. (Epitetet "äldre" är naturligtvis oerhört subjektivt och beror på betraktarens egen ålder.)

En av favoriterna i min samling är min egen mormor. När hon passerade 90 bast bestämde hon sig för att inte lära känna fler personer, för hon hade "fullt" på den fronten. Min make, som tillkom efter denna bemärkelsedag, lärde hon aldrig känna ens till namnet - med flit! Inte för att jävlas utan bara för att hon inte iddes mer. Respekt!

En annan storfavorit är min gudfar, en farbror till min far som helt enkelt aldrig flyttade hemifrån. Han ägnade sitt liv åt att arbeta på sin fars och sedermera min fars ägor, åt att laga klockor åt folk i bygden och åt ensamma kvällspromenader i sällskap av allehanda djur. Inte sällan kunde man se honom komma spankulerande i sina trätofflor med 4-5 katter efter sig, på led. När vi hade get brukade även geten följa med ...

En intressant person i mitt galleri hette Göran och kom från V. Vi arbetade tillsammans på SJ för många år sedan och Göran var trafikområdet i A:s föregångare till de datorer som troligtvis används numera för att hålla ordning på områdets lok och vagnar. Han hade allt detta i huvudet och kunde på rak arm räkna upp var ett visst lok eller en viss vagn befann sig i varje given stund. En ultraskärpt gammal ungkarl som bodde i ett kråkslott inne i centrala V, en duktig trädgårdsmästare och den enda jag har träffat som faktiskt sov under björnskinnsfällar, pga. att hans kråkslott inte hade centralvärme.

Dessa tre är (tror jag?) borta idag, men de lever vidare i mitt minne.

Lära för livet

Det här med att plugga ... Egentligen en ganska trevlig och givande sysselsättning, men så är det det här med lärarna.

Hälften av befolkningen gör inte lumpen längre och har alltså inga lumparhistorier att vidareförmedla till yngre generationer, men skolan har vi kvar! Och "boy" har vi historier att berätta för våra ättelägg! Historier om mandelfisk, skolbussar, slagsmål, lärare som egentligen borde fått livstid på någon anstalt i stället för att försöka lära ut tyska till intet ont anande tonåringar etc. Somliga historier skarvas till lite här och där, en del är rena fabriceringar ... Men så finns det de som är helt sanna! Det är oftast de värsta. Osökt kommer jag att tänka på min gamla idrottslärare på gymnasiet.

Han hette Bertil. Vi kallade honom för Bäääärtil, eftersom han var från Skåne.
Bertil var vältränad och hade ett trevligt utseende. Han var "asgammal" (troligen runt 35 bast) men ändå schysst. Höll bra lektioner och hade vår (läs: tjejernas) respekt. Många gånger visade han tydligt att han ställde upp på oss gentemot killarnas dårpippi till idrottslärare. Därför var han nog lite av hjälte bland oss tjejer - åtminstone som jag minns det. Han genomförde sina tre års undervisning utan ett enda snedsteg, och därför tackade jag glatt ja när Bääärtil bjöd upp mig till dans på studentfesten. Att säga att Bääärtil trampade i klaveret är att uttrycka sig milt.

Under dansens gång - en "foxtrot", alltså "hålla-om-dans" - viskade han i mitt öra att han gärna såg att vi höll kontakten framledes. "Nu har du ju slutat skolan, så nu kan jag säga som det är", tyckte Bertil. Han svamlade något om utseende och kropp, och avslutade med ett "ja, som gympalärare behöver man ju aldrig köpa grisen i säcken, höhö".

Ridå.

Behöver jag tillägga att inga telefonnummer utväxlades? Jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om Bertil efter den kvällen, men man kan ju gissa vilket öde han gick till mötes så småningom.

Konsten att bara vara

När jag en gång i tiden började min bana som frilansare drabbades jag av det syndrom som nog drabbar de flesta egenföretagare i början: tvångsmässigt accepterande av jobb, av rädsla för att förfrågningarna ska tryta. "Bäst att jobba in lite buffert, så att jag inte får panik när det blir tomt i inkorgen!" Hur många gånger har jag tänkt så? Och hur många gånger har det de facto varit tomt i inkorgen? Om sanningen ska fram händer det så sällan att jag ibland nästan längtar efter det!

Och så, just när jag behöver det, så händer det! Tomt i inkorgen och tomt på skrivbordet. Tid att ladda batterierna, att återta herraväldet över sig själv efter ett extremt jobbintensivt halvår.

Och vad gör jag? Jo, jag sätter mig på soffan, drar min übergosiga elfilt över benen och startar min andra dator - och skriver detta blogginlägg. Och när det är klart? Tja, då kanske jag spelar en match i Quizkampen innan jag sätter igång med mitt senaste bidrag till novellsamlingen.

Det är nog så att det där med att ladda batterier, att bara vara, att vila i sig själv - det är en konst så god som någon. Hur man gör? Ja, det vete tusan! Jag har hittills inte lyckats med det. Men ett vet jag: det är skönare att sitta på soffan och njutningsskriva, än att sitta på kontoret och skriva för pengar. Å andra sidan är jag mycket förtjust i att fakturera ...