När jag en gång i tiden började min bana som frilansare drabbades jag av det syndrom som nog drabbar de flesta egenföretagare i början: tvångsmässigt accepterande av jobb, av rädsla för att förfrågningarna ska tryta. "Bäst att jobba in lite buffert, så att jag inte får panik när det blir tomt i inkorgen!" Hur många gånger har jag tänkt så? Och hur många gånger har det de facto varit tomt i inkorgen? Om sanningen ska fram händer det så sällan att jag ibland nästan längtar efter det!
Och så, just när jag behöver det, så händer det! Tomt i inkorgen och tomt på skrivbordet. Tid att ladda batterierna, att återta herraväldet över sig själv efter ett extremt jobbintensivt halvår.
Och vad gör jag? Jo, jag sätter mig på soffan, drar min übergosiga elfilt över benen och startar min andra dator - och skriver detta blogginlägg. Och när det är klart? Tja, då kanske jag spelar en match i Quizkampen innan jag sätter igång med mitt senaste bidrag till novellsamlingen.
Det är nog så att det där med att ladda batterier, att bara vara, att vila i sig själv - det är en konst så god som någon. Hur man gör? Ja, det vete tusan! Jag har hittills inte lyckats med det. Men ett vet jag: det är skönare att sitta på soffan och njutningsskriva, än att sitta på kontoret och skriva för pengar. Å andra sidan är jag mycket förtjust i att fakturera ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar