Det här med att plugga ... Egentligen en ganska trevlig och givande sysselsättning, men så är det det här med lärarna.
Hälften av befolkningen gör inte lumpen längre och har alltså inga lumparhistorier att vidareförmedla till yngre generationer, men skolan har vi kvar! Och "boy" har vi historier att berätta för våra ättelägg! Historier om mandelfisk, skolbussar, slagsmål, lärare som egentligen borde fått livstid på någon anstalt i stället för att försöka lära ut tyska till intet ont anande tonåringar etc. Somliga historier skarvas till lite här och där, en del är rena fabriceringar ... Men så finns det de som är helt sanna! Det är oftast de värsta. Osökt kommer jag att tänka på min gamla idrottslärare på gymnasiet.
Han hette Bertil. Vi kallade honom för Bäääärtil, eftersom han var från Skåne.
Bertil var vältränad och hade ett trevligt utseende. Han var "asgammal" (troligen runt 35 bast) men ändå schysst. Höll bra lektioner och hade vår (läs: tjejernas) respekt. Många gånger visade han tydligt att han ställde upp på oss gentemot killarnas dårpippi till idrottslärare. Därför var han nog lite av hjälte bland oss tjejer - åtminstone som jag minns det. Han genomförde sina tre års undervisning utan ett enda snedsteg, och därför tackade jag glatt ja när Bääärtil bjöd upp mig till dans på studentfesten. Att säga att Bääärtil trampade i klaveret är att uttrycka sig milt.
Under dansens gång - en "foxtrot", alltså "hålla-om-dans" - viskade han i mitt öra att han gärna såg att vi höll kontakten framledes. "Nu har du ju slutat skolan, så nu kan jag säga som det är", tyckte Bertil. Han svamlade något om utseende och kropp, och avslutade med ett "ja, som gympalärare behöver man ju aldrig köpa grisen i säcken, höhö".
Ridå.
Behöver jag tillägga att inga telefonnummer utväxlades? Jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om Bertil efter den kvällen, men man kan ju gissa vilket öde han gick till mötes så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar