Tillbringade nyligen en helg i London, med hela tjocka släkten. Maken fyllde år och detta firades med klackarna i taket. Allt flöt smidigt, förutom en teeny-weeny baby hiccup, som jag stod för alldeles på egen hand. Jodå, ibland bara händer det! Hissen stannade halvvägs, kan man säga ...
Paniklunch på trång pub inför en fullspäckad eftermiddag/kväll i storstaden. Alla beställde olika dricka, olika maträtter med side orders och diverse justeringar för laktosintolerans etc. Jag tog beställningarna vid bordet och stegade iväg till baren, i det jag kämpade för att komma ihåg alla "urton" olika önskemål. I baren stod, som sig bör, skojfrisk Londoner som genast började diskutera mitt ursprung och mitt uttal. Hans spirituella ådra vaknade till liv och jag hade all möda att hänga med. Någonstans halvvägs genom min beställning klämde bartendern in det faktum att mannen på barstolen bredvid mig var en "granne", dvs. från Tyskland. Medan jag försökte minnas alla beställningar, ölsorter och preferenser av olika slag, påpekade jag barskt för bartendern att det minsann är bäst att de tar väl hand om den här tysken, eftersom han ju nästan är svensk! Det blev tyst i baren och mannen bredvid mig fick ett surmulet drag över munnen. Efter en stund var jag klar, varvid jag gick och satte mig och väntade på maten, medan jag funderade igenom vad som just skett. Efter en stunds funderande insåg jag - med kallsvetten pärlande i pannan - att vad jag egentligen kläckt ur mig var att bartendern minsann skulle se upp med den här mannen, på grund av att han var tysk!
Första tanken var att gå och be om ursäkt, men jag insåg att det - i mitt förvirrade och stressade tillstånd - var stor risk att jag skulle göra saken ännu värre, så jag skämdes i stället i tysthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar