Nuffe, Ceydie och Vleutops

Jag har alltid haft djur omkring mig, de har haft en central roll i mitt liv. De har varit mina förtrogna, mina vänner, familjemedlemmar.
För en person som inte är så bra på människor, kan djur vara en bra lösning. Alla behöver någon att prata med och eftersom jag inte har "bästisar", har mina djur haft den positionen. Mina djur har vetat "allt" om mig, med dem kunde jag prata om "allt".

Djur lever sällan så länge, och jag har "avverkat" ett antal djur under årens lopp. När djuret i fråga försvinner, lever namnet kvar - precis som när en människa dör. Vleutops var min första egna häst, Ceydie min andra. Snobben, Balette, Cindy, Peter Pan, Kaskett, Camilla, Putte var några andra hästar som passerade revy i familjen.
Nuffe var en högt älskad familjekatt som en dag hittades död i rhododendronbusken hemma på gården. Sara, Pia, Fia, Kalle, Napoleon är bara ett axplock av alla våra kattvänner. Katten Johnsson var en slagskämpe som i slutänden togs av räven, men dessförinnan hade han överlevt otaliga slagsmål och på köpet blivit av med ett halvt öra, ett ögonlock, åtskilliga hudbitar, brutit ett bakben och knäckt svansen två gånger, så att den var formad som en blixt.
Sist i raden har vi katten Selma, en röd Cornish Rex som i höstas fick flytta västerut när jag - efter alla dessa djur - nu har blivit pälsdjursallergiker.

Jag saknar dem alla, men mest av allt svider det att aldrig mer kunna ha katt, hund eller häst.