Jag tränar yoga för en indisk snubbe som heter Rhateesh. Han är liten och tunn och stark som en häst. Han får mig att nå nya yogahöjder och hanterar våra kroppars motstånd som om det vore inbillning. En pedagogisk och lågmäld ung man som aldrig ler, men som iakttar världen med ett milt och vänligt ansiktsuttryck. Gissningsvis har han en vilopuls på 25 och andas en gång per minut.
Det är egentligen bara ett problem med min indiske vän. Hans uttal. Hans engelska är rund och mjuk, varm och brun - som chokladfudge! Orden liksom rullar ur hans mun, som om det engelska språket plötsligen hade förlorat alla sina konsonanter. Jag hör hans ord när jag ligger där, på rygg, med knäna vid öronen och händerna på mina hälar. Jag hör att han pratar men kan inte för mitt liv förstå vad han vill att jag ska göra mer - i den här positionen? Plötsligt känner jag hans tumme på min panna. Ett helt lätt tryck, som får min hals att räta ut sig och - plopp! - hakan hoppar upp och trycket mot andningsorganen lättar. Så enkelt var det alltså!
Jag lyssnar gärna till Rhateeshs runda, mjuka engelska ord - men ibland får han peta lite här och där för att demonstrera vad det är han vill ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar