Under min uppväxt var en oläst bok lika med en hemlig spännande värld som bara låg och väntade på mig. Att få en bok i present var mer än att "bara" få en present, det var att få tillgång till en helt ny värld!
Jag läste allt jag kom över, högt som lågt, stort som smått. Och älskade allt från Astrid till ... ja, det fanns nog inget slut egentligen. Det fanns inget "hit men inte längre". Allt var värt ett försök. Min envishet var oändlig.
Så här en fyrtiofem+ år sedan jag lärde mig läsa har saker och ting förändrats. Jag undrar varför?
Idag är det näst intill lite sällsynt att jag läser ut en bok och upplever den där ljuvliga "faaan! boken är slut! vad ska jag göra av mitt liv nu!"-känslan som infinner sig när man lägger ifrån sig en bok som har förändrat ens liv på något sätt. För det är ju det riktigt bra böcker gör.
Jag undrar nu: Är det jag som är mer kräsen eller har jag bara blivit lat? Har jag blivit en mer avancerad bokläsare, som vägrar acceptera sökta och pompösa handlingar, språkliga märkligheter och ekvilibristiska ordbajserier, eller kommer jag inom kort att övergå till Arne Anka och serieboksformatet?
Vetefasen, men nu avhänder jag mig sist och slutligen några romaner med historiskt tema som helt enkelt inte "does it for me". Man lever bara en gång, så varför ha tråkigt frivilligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar