Att vara språkpolis är aldrig uppskattat, åtminstone inte i vardagssituationer. När jag rättar mina söner får jag ofta höra gliringar om "mamma och hennes fanatism". Är jag en fanatiker? Knappast!
Nå, det får vara hur det vill med den fanatismen - som jag fortfarande förnekar ihärdigt - men vissa saker kan man bara inte svälja. Som det här med morgontidningen ...
Sedan 1991 har jag prenumererat på DN, med korta avbrott för SvD. Men denna dag, den 8 januari 2014, fick jag nog. Den samling uppenbara grammatiska- och slarvfel som florerade på DN:s mobilapp blev för mycket för en översättare - som minsann får knäpp på näsan om ett enda litet stavfel förirrar sig in i en text!
Att lyckas tråckla ihop rubriker (och texter) med så stora hål att de blir mer eller mindre oläsliga - och dessutom ta 3647 kronor per år för skiten är bra fräckt. Någon måtta får det vara! (Nåja, det kostar inte 3647 kronor att läsa appen, men väl att få papperstidningen hem i brevlådan.)
Nu återstår bara "a tiny, little baby hickup", som man säger: DN:s korsord i allmänhet och fredagskrysset i synnerhet! Vad göra i stället? Jag har provat SvD-appens kryss, som kostar 7 kronor per vecka. Men DN:s kryss är roligare ... Kanske får jag börja göra som en av grannarna på landet (namn okänt), som helt sonika stjäl sina medsemestrares morgontidning. Hen går metodiskt genom brevlåderaderna, så att inte en läsare ska bli drabbad flera gånger på raken. Smart. Och billigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar