Står inte ut med högavlönade som skryter med de heroiska månader de en gång jobbade med ett skitjobb.
Dessa ord lämnar mig inte riktigt i fred och jag känner att det finns något där som stör mig. Jag gillar Greider men här tror jag ändå att han är ute och cyklar. Har vi då inte allesammans en gång i tiden arbetat med något som vi kanske inte ville/inte är stolta över/inte hade en tanke på att hålla på med resten av livet? Men som vi ändå lärde oss massor av?
Själv har jag arbetat som:
Grillkorvspackare i charken på Coop en sommar.
Mjukglassförsäljare på Coop en vecka (sommaren var så kall och regnig att jag fick bli grillkorvspackare i stället - se ovan).
Grötgrytsurdiskare samt smörgåsnisse på ett sjukhem, en sommar.
Telefonförsäljare av konst till förmån för Emigrantinstitutet, två veckor (stod inte ut att höra min egen röst mala samma sak om och om igen längre än två veckor).
Växlare vid SJ, cirka 6 månader. Slutade på grund av konstant magkatarr som i sin tur orsakades av alla de hårresande dödsolyckor som mina kära medarbetare nogsamt informerade mig om. Dvs. berättelser om alla som dött under växlingsarbete i trafikområdet de senaste 100 åren.
Truckförare vid SJ:s godsmagasin. Skitigt, svinkallt, uselt betalt och halvfnoskiga kollegor som gärna förgyllde sina dagar (om än inte mina) med sexuella trakasserier och liknande.
Nu kanske inte jag är högavlönad direkt, men jag är hyfsat välutbildad och har ett trevligt arbete som jag själv har valt och som jag har hållit på med länge utan att tröttna. Och det, gott folk, blev mitt mål i livet just på grund av att jag ägnade några veckor, månader respektive år åt ovanstående. Kanske är det samma sak med dessa "högavlönade" som Greider hänvisar till? Kanske är det så att man behöver göra lite olika saker för att testa sina gränser? Det viktigaste är väl - till syvende och sist - att man har något att göra. Eller har jag missuppfattat saken fullständigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar