En tretimmarssession på skolan igår kväll. "Läxan" var en första genomläsning av kurskompisarnas material, med presentation och utlåtande. Själv hade jag missat det där med "presentation". Jag är en resultatinriktad själ och var därför helt fokuserad på själva utlåtandet.
Min tanke med att delta i en skrivarkurs med fokus på roman- och novellskrivande, har varit att få kritik. Att få veta vad jag gör för fel eftersom jag blir refuserad (och inte så lite frustrerad) gång på gång. Jag vill få en spark där bak och lite inspiration till hur jag kan förändra det jag har gjort. Det är alltså vad jag förväntar mig. Hårda ord, pekpinnar! Inget "ja, men det här var väl bra". Pang på rödbetan, bara!
Den stackars pojke som råkade ut för att jag läste och bedömde resultatet av hans vedermödor, lär inte hämta sig på ett bra tag. Det visade sig att jag hade helt fel, nämligen. Här var det silkeshandskar som gällde. Inga pekpinnar alls, i stället ryggdunkningar och medhårsstrykningar. Förödmjukelsen stack i hårbottnen när jag insåg att jag trampat inte bara i klaveret, utan i hela orkesterdiket.
Mitt utlåtande föll platt till marken, som ni förstår. Harmen och förtrytelsen hos den övriga församlingen visste inga gränser. "Vad gör hon?" "Sitta här och bara säga en massa hemska saker!"
Det blev plats på mattan och med brännande kinder fick jag ju erkänna för mig själv (om inte offentligt, så åtminstone efteråt, på T-banan hem) att jag tagit i åt helskotta för hårt. Bränt på i ullstrumporna - om än i all välmening. Något som den stackars pojken väl aldrig kommer att förlåta mig för.
Jag vidhåller dock: ryggdunk och medhårsklapp ger mig ingenting. Såga mig jäms med fotknölarna, för då lär jag mig mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar