Inget är som väntans tider

... sägs det. Fan tro't. Jag begriper då inte vad det är för fint med att vänta. Jag har aldrig varit bra på det och lär väl aldrig bli det heller.
En enkel "Save"-manöver i det Studioprojekt jag gnällde över i går, tar nu mellan en halvtimme och två timmar. Jag försöker spara endast i minnet - efter tips från kollega och från kund - men det hjälper bara högst marginellt.

För en person med grava "spartics" är det här faktiskt ett problem. Efter 20 år som översättare är regelbundet sparande av pågående arbete så inarbetat att jag får nervösa problem och klåda över hela kroppen (typ) om jag inte sparar.

Okej, nu är 69 % sparat och då har jag hunnit:

- fylla på vattenflaskan
- läsa morgonens Twitterskörd
- googla på surdegsvåfflor
- fixa lön och skattedeklaration
- spelat två Quizkampsmatcher mot "perakesson"
- ägna en god stund åt att fundera på aktuella "domestic issues"
- gått nerför trappan, tittat på kaffekokaren men avstått från en tredje kopp
- besökt hemlighuset

Och nu är det alltså uppe i 71 %.

Nåväl, det här med att vänta kanske inte är så dumt i alla fall. Enda kruxet är att jag inte samtidigt kan utföra annat arbete under tiden, åtminstone inte i Studio. Och jag kan inte heller fakturera kunden för väntetiden. Eller? Jag kanske bör ta den diskussionen, trots att jag vet vad resultatet kommer att bli. Bafatt ...