Jag behövde inte fundera länge. För min del är det två personer: en mattelärare på högstadiet och en klassföreståndare på gymnasiet. De två hade följande gemensamt: de hade en naturlig fallenhet för sitt jobb, en inneboende pondus och förmåga att få folk att lyssna. Så enkelt var det. TALANG för att lära ut, RESPEKT för eleverna och PONDUS nog för att få folk att lyssna.
De ständiga förändringarna av skolarbetet, som att lägga betygspress redan från fjärde klass eller sätta till extralärare, spara in extralärare, öka lärarnas administrativa börda etc. känns som ett fåfängt försök att kompensera för det faktum att många lärare helt enkelt inte är lämpade för yrket. Med högre lön och status skulle man kanske återigen lyckas locka rätt folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar