Att lära känna sig själv - en helt privat fundering

Efter ett halvsekel på jorden har man rätt bra koll på livet och kärleken, upp och ner, lycka och olycka. Jag vet vad jag kan och inte kan och vad jag skulle vilja lära mig, jag vet att jag är skräckslagen för spindlar men att jag inte har några problem att hänga en orm runt halsen och jag vet att jag älskar yoga men inte kan utöva det på grund av usla luftrör som täpper till och vägrar släppa in luft när jag befinner mig i vissa positioner.
Jag vet också att jag är en bra översättare, om än lite otålig, och att förmågan att skriva är en gåva som jag har fått utan att egentligen ha gjort mig förtjänt av den. Bäst är jag egentligen på att läsa, men det är svårt att slå mynt av att man är en jävel på att läsa skönlitterära böcker.

Jag vet också att jag har en oerhörd arbetskapacitet när det kniper, att jag är en av de snabbaste tangentbordsknattrarna i Sverige (ja, jag har testat det!) och att jag en gång i tiden var halvbra i höjdhopp. Och så vet jag, tyvärr, att jag är en vimsig själ med professor Kalkyls minnesbegåvning, att jag knappt hittar hem utan GPS och att jag är tjurig som en gris om någon försöker säga åt mig att jag ska göra något jag inte vill.

Men en sak visste jag då inte. Jag visste inte, förrän alldeles nyssens, att jag fick mikrofonfrilla om jag kammar ut håret när det är helt torrt.




Tja, vad säger man? Sockervaddsfluff is the new black?