Passion för ord

Denna solstänkta 1 juni sitter jag på altanen i vår trädgård i Enskede, med en kopp kaffe och söndagskrysset under näsan. Jag tänker att förutom goda böcker är korsord det bästa jag vet. Nåja, kanske inte riktigt - man och barn smäller ju rätt högt. Och mat. Och hemgjord fudge. Och vännerna. Men annars är det böcker och korsord.

Min vecka - inser jag - är indelad i sektioner, som bestäms av DN:s korsordsrutiner. Måndagar är en lättsam dag, med ett korsord som tar max tre minuter att lösa. Tisdagar börjar man få tänka till lite grann och onsdagar kan ibland bli något av en utmaning. Torsdagar är knepiga, fredagar fantastiskt roliga - så länge krysstemat inte är helt ointressant, som till exempel snus - lördagar ljuvligt avkopplande och söndagar rejält stimulerande. Söndagskryssen kan ta ett par dagar och det är inte alltid som jag har tålamod att lösa det ända ut i sista rutan.



Men när myrorna börjar krypa i kroppen vid åsynen av det olösta söndagskrysset, tänker jag ofta på min gudfar som ända upp i 90+-åren varje vecka löste söndagskrysset.

Att lösa korsord är lite som att översätta, tänker jag sen. Det är ett knep och ett knåp, men fantastiskt roligt om man har tid att vända och vrida och fundera. Översättningsjobb som ska dellevereras på grund av tidsbrist är aldrig något nöje, eftersom resultatet inte har en chans att blir riktigt bra.

Nå, just nu är det söndag och jag ska inte arbeta. Bara kryssa, blogga och mysa. I morgon är åter en dag, som hon sa, Scarlet.

P.S. Krysset på bilden är inte mitt! Bilden är lånad från nätet. (Bäst att påpeka, eftersom det är ett fredagskryss och dessutom behäftat med fel)