Ett rent, snyggt och prydligt skrivbord känns i mina ögon väldigt okreativt. Oanvänt. Som om den som sitter vid skrivbordet aldrig har några tankar som oförhappandes dyker upp och pockar på uppmärksamhet.
Mitt skrivbord är aldrig tomt, i betydelsen renstädat. Kanske inte lika illa som ovan, och jag brukar definitivt inte ha några män som ligger och dräller på kontoret, men jag gissar att det är ungefär så här min äkta hälft ser mitt kontor (minus den skäggige mannen). Maken och jag delade kontor för många år sedan. Det gick inte så bra. Han fick irriterade utbrott av mitt stök och jag blev stressad av att han ibland tog sig för att bunta ihop mina pappershögar, för att "städa" åt mig. Mina spridda pappershögar har - även om man inte tror det - olika funktioner:
Just nu har jag en hög med diverse papper som antingen ska slängas eller användas i framtiden, som t.ex. operabiljetter, som ligger till höger om tangentbordet. Ovanför tangentbordet ligger små notislappar med påminnelser som antingen är för gamla eller borde ha slängts för länge sedan, samt ett paket näsdukar (viktigt!) och en Lypsyl. Till vänster om tangentbordet finns tre högar, en med papper som har använts till något och som ev. ska arkiveras (dvs. ligga kvar) och en hög med papper som ska påminna om att jag t.ex. ska ringa ett telefonsamtal (som jag alltid glömmer bort). Samt en liten hög med böcker som jag då och då använder och som aldrig hinner till bokhyllan, och ett brev från banken som jag borde ha tagit tag i för länge sen och som är ett evigt dåligt samvete. Ja, så där ser det ut just idag. Och om man då tar och buntar ihop alla de här högarna, så blir det självklart ett riktigt sammelsurium. Capiche?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar