Los Angeles var ungefär som ett gigantiskt nöjesfält. Där fanns Hollywood-skylten, Venice Beach, Beverly Hills, Santa Monica, Malibu, och en massa andra platser som jag egentligen inte trodde existerade i verkligheten. Det var inte på riktigt, men ändå var det dit jag skulle.
Jag stannade inte hela året, men det berodde inte på att jag inte trivdes utan helt enkelt på att jag var för rastlös. Jag hade pluggat klart och ville påbörja mitt vuxna liv. Au-pair-jobbet hade nog passat mig lite bättre om jag varit 19, men jag var 25 och för gammal för att införlivas i en familj igen. Så trots att barnen, Justin och Alexandra, var världens raraste och familjen var underbar, åkte jag hem efter ett halvår. Det har jag ångrat många gånger!
På tisdag ska jag återvända, för första gången sedan 1988. Jag ska träffa Justin, som var 5, och Alexandra som var bäbis. Jag ska träffa deras föräldrar, Kim och Rodger. Men framför allt ska jag köra runt i en stad som i mitt minne är själva jordklotets pulserande hjärta. En plats som "alla" någon gång passerar/bor/jobbar/är i, just because.
Jag älskade Los Angeles 1987-88 och jag är väldigt nyfiken på att se om kärleken består. Jag har hyrt en bil och jag ska köra runt på de gator på vilka jag - som tog körkort i lilla Ä! - förväntades skjutsa små oskyldiga barn till skolan, något som nästan drev mig till vansinnets rand de första dagarna. Men Los Angeles är byggt av och för bilförare - ingenstans är det så enkelt att ta sig från punkt A till punkt B med bil, så jag överlevde utan en enda skråma på bilen.
Månaderna i Los Angeles är fyllda till brädden av härliga, roliga, tokiga minnen och det ska bli fantastiskt kul att återvända dit, om så bara för tre dagar.
Häpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar