Klunken, Kaffepetter, Conny och Kutte Gu

För många år sedan - så många att jag inte ids räkna efter - arbetade jag på SJ i en mindre, svensk stad. Under ett par års tid, som i mitt minne är täckta av ett lerfärgat ångestdis, stöttes och blöttes jag vid SJ:s godsmagasin med ett gäng mer eller mindre skumma element.



Jag har ofta tänkt att jag borde skriva ner mina minnesbilder, men det har liksom inte velat bli av. Ända till nu. Här kommer en liten tillbakablick:

Den märkliga rubriken är tilltalsnamn och smeknamn på de gubbar (i det här fallet handlade det bokstavligen om "gubbar") som jag arbetade med på godsmagasinet.
Klunken var en av dessa och vad han egentligen hette har jag ingen aning om. Klunken var liten och krumbent. Oftast var han snäll och full. Ibland var han bara full. En gång kastade någon en bandyboll till Klunken och bad honom nicka, vilket han gjorde. Då svimmade Klunken och efter det var han lite misstänksam mot killen med bandybollen.
Conny var lång och gänglig, för det mesta påverkad av diverse substanser och totalt oberäknelig. Dagtid fick jag en hel del stryk av honom, men nattetid mådde han dåligt av sitt missbruk och då brukade han ringa till mig för att prata ut och kanske få mig att gråta en stund med honom. Jag har ju svårt att gråta på begäran, men kunde inte annat än tycka synd om den här förvirrade själen och på något sätt kom vi varandra trots allt lite nära.
Conny och Klunken var oändligt sorgsna över sina förspillda liv, även om de hanterade det på olika vis. Conny grät på nätterna, Klunken valde att då och då bryta ihop på jobbet.

Under alla år som har gått sedan dess har jag ofta tänkt på just Klunken och Conny. Två i grunden vanliga människor som hamnat snett i tillvaron och blivit förstörda till både kropp och själ av sprit och droger. Connys råsopar mot mig träffade inte alltid, men visst - ibland gjorde de det och då gjorde det ont. Jag borde självklart ha anmält honom, men av någon anledning tog jag aldrig hans utfall på allvar, även om han de facto sopade till mig. På jobbet. Så att jag emellanåt for in i väggen eller trillade omkull.
Klunken var aldrig våldsam, däremot kunde han bli ful i mun och rejält ilsken och snarstucken. Det gällde att hålla tungan rätt i mun när han var på det humöret, för att slippa otrevligheter.

Av dessa båda herrar lärde jag mig en nyttig sak: jag lärde mig att läsa av människor. Men jag lärde mig också att se det goda i folk - hur väl dolt det än är. Jag lärde mig att inte avfärda folk vid första anblicken, utan att ge alla en chans. För det är jag mycket tacksam.